Beslutsångest

Imorse vaknade jag till så mycket kärlek från min kisse att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Nu går han och blänger på mig precis som "jag fattar inte hur du kan göra så mot mig".



Ja vad är det då jag har gjort? Jo ett antal gånger varje dag måste jag torka bort diarré från hans bakben eftersom det inte är helt lätt att låta bli att inte skita sig på foten när det helt enkelt rinner ur en.

Så istället för att låta honom vandra omkring i lägenheten och torka av sig på saker som soffan, lakanen i sängen eller någon av alla filtar så försöker jag fånga upp honom och torka av honom med våtservett så fort som möjligt.

Stackars katt, skriker som om jag slår honom, sprattlar och där med också rivs för kung och fosterland.

Det hade varit enklare om man varit två personer så den ena kunde hålla katten och den andra torka men vet ni vad? Det finns inget "team" i "Sannas katt har haft diarré igen och luktar så illa att man kunde kräkas för mindre"



Där emot får jag hjälp att städa upp på de platser som Nattis hunnit vistas på innan man upptäcker problemet.

Typ sambon som får torka golvet i halva lägenheten (toaletten får jag sköta själv) och mamma som förtillfället har minst en filt som hon tvättat åt mig.



Och på tal om det. Mamma, hur gör jag om jag måste tvätta överkastet till sängen...?