Jag överlevde, Elton också för den delen. Vi höll på att skita ner oss (läs jag) när den där förbannade schäfern med sin lilla sidekick till border collie gav oss en varning att vi var på deras territorium.
Men vi (läs jag) tog ett djupt andetag och ignorerade dem.
Fine, Elton var helcool och jag var nära en hjärtattack. Jag har aldrig litat på att de där hundarna tänker stanna på sin gård, särskilt inte den mopsiga border collin. Men skillnade på dåtid och nutid var att jag istället för att fundera på hur många stycken de tänkte slita mig i, hur vanställd eller hur snabbt jag skulle dö funderade jag över hur jag skulle kunna försvara Elton. Jag menar, skulle jag lyfta upp honom hade jag inga armar att försvara oss med.
Inte för att det någonsin lär bli ett problem för hundar attackerar inte så oprovocerat men jag är en katastroftänkare. Tur att Elton var så chill, kärlek på honom.
Det är att övervinna sin rädsla tycker du har blivit duktig på det.kram
SvaraRadera