You don't know what you've got until you're missing it a lot

Att ha en hund är fantastiskt. Det är mysigt att ha någon att ta med sig ut, någon att lära tricks och någon att gosa med.
Men jag har insett en sak under mina nästan sju månader med hund.
Jag är, i själen fortfarande en kattmänniska.
Vilket är en stor förlust för mig då jag, när vår katt var så sjuk att han antagligen inte hade kunnat bitas om man så lyfte honom i svansen och skakade honom, insåg att jag är pälsdjursallergiker. Det var inte förrän sista veckorna med Kurtan jag verkligen förstod hur det egentligen var att ha katt.
Det var inte något gulligt odjur vars mening med livet var att sitta och titta på mig när jag i rädsla för en attack kröp ihop på köksbänken. En katt var någon att gosa med, någon som delade fotänden av ens säng för att den tyckte det var mysigt, inte för att skrämmas. En katt var inte längre något som tvingade en att sitta hopkrupen på en diskbänk i timmar tills någon annan kom hem utan det var någon som kunde hålla en sällskap.

Jag vill gärna ha en katt när jag blir stor. Helst av allt en röd och vit bonnkatt. Det lär jag aldrig kunna ha.
Men om någon där ute har en sphynx aka nakenkatt jag kan få prova blir jag mycket tacksam!