Jag. Vill. Så. Gärna.
Tror jag vet varför jag så gärna jag vill ha en katt. Nu när jag har bearbetat min fobi för hundar saknar jag kicken man får när man lyckas med något man kämpat hårt för. Jag nådde mitt mål, vi skaffade en hund och han kan bitas och jagas och skälla och älska mig hur mycket han vill, det skrämmer mig inte längre. Men nu eftersom jag inte har någon hund längre och inte kommer ha möjlighet att skaffa någon de närmsta åren tror jag att jag är redo för nästa mål.
I tolv år levde jag i nästan daglig terror. I ett hat-kärleks förhållande med en väldigt egensinnig katt. Jag var livrädd för honom och har spenderat fler timmar än jag vågar erkänna, sitta hopkrupen på köksbänken och hoppats på att han inte ska hoppa upp till mig.
Den evighetslånga väntan (en timme) medan jag var ensam hemma efter skolan och katten var hungrig.
Som jag hatade mig själv för att han var tvungen att gå hungrig för att jag inte vågade mata honom.
Alla de krångliga strategier jag klurade ut för att lyckas ge honom mat i köket utan att behöva vistas i samma rum som honom...
Ett av mina finaste barndomsminnen är när jag ligger i min säng, skitskraj men överlycklig för att katten ligger vid mina fötter.
Inte förrän hans sista veckor kunde jag kela med honom på riktigt. Detta enbart för att han var så sjuk att han kunde ställa sig i ett hör och bara stirra. Hjärntumör skulle jag tippa på.
Anyway. Att ha katt var konstigt nog en väldigt stor och viktig del av min uppväxt. Jag vill gärna uppleva det igen.
Jag hoppas du når ditt mål och får
SvaraRaderaen liten gosig katt ( inte som de vi haft innan egensinniga och envisa och inte det minsta keliga)