Igår fick jag en släng av jag saknar mormor-sjukan. Den dyker upp ibland, sådär när man minst anar det. Oftast i samband med att jag klarat något jag ansåg var omöjligt. Till exempel när jag kokade sylt i somras. Vad hade jag inte gett för att kunna ta en burk under armen, korsa gatan och knacka på hon mormor och visa "titta vad jag kan!" eller som förra veckan när sju av de nio annonser på Ölandsbladets förstasida var mina bilder.
Igår bestämde jag mig för att hon skulle vara med oss alla hjärtansdag år 2013. Så jag ställde mig och bakade drömmar. Mormor hade alltid drömmar på lager när man skulle fika, man tog dem liksom förgivet. Jag tänkte att mamma och resten av familjen skulle få dem i present., att jag skulle visa dem att mormor faktiskt finns kvar hos oss, även om man glömmer det ibland.
Igår hade jag behövt mormor, att bara kunna lyfta på luren och fråga vad fan jag gjorde för fel. Låta henne visa mig hur jag skulle göra. Efter två lika misslyckade satser satt jag på golvet och tröst åt mina fula kakor tills jag nästan kräktes. Så de går ju att äta i alla fall.
Men de är inte som mormors.
Varför jag nu trodde att jag skulle lyckas få dem som hennes.
Familjen får ta dem i sann "det är tanken som räknas"-anda.
De var jättegoda och det är precis som du säger det är tanken som räknas. Mormor sitter nog på ett moln tillsammans med morfar tittar ner på oss och konstarerar att vi klarar oss ganska bra trots allt. Kram morsan
SvaraRadera