Jag har ringt min syster minst fem gånger på rad, min bror hälsade att hon sov. Först tyckte jag att det var helt vansinnigt, hur kan man sova utan att ha telefonen på så pass hög volym intill huvudet att man vaknar om det ringer? Jag menar, tänk om något skulle hända någon och de absolut måste få tag i mig?
Sedan drog någon i nödbromsen i mitt huvud. Jag har förnärvarande inga självmordsbenägna vänner i min närhet så jag behöver inte agera suicide-hotline längre. Första gången på typ, sju år eller så.
Jag har inga familjemedlemmar som ränner omkring om nätterna och utsätter sig för fara. Eh nä, just det. Så vem skulle behöva få tag i mig mitt i natten?
Det kan jag inte svara på men tanken på att inte finnas där när någon, vem som helst, behöver mig är ovan och skrämmande.
Kanske borde år 2013 bli året då jag lägger ifrån mig telefonen. Förra året gick jag från att ha den under kudden(!) till att ha den i nattduksbordslådan, det kanske är dags att ta ännu ett steg och sätta den på ljudlöst om natten. Eller kanske låta den ligga i rummet intill, vi får se vad som händer. En fot framför den andra, små steg, hela tiden blicka framåt. Glöm inte att andas.
Tvångstankar och vanor är inte alltid lätt att få bort. Men en bra början är ju som du att ta små steg i taget, och att försöka släppa taget.
SvaraRaderaJag kan ju motivera dig med att man sover bättre med telefonen på avstånd. Men sen har jag tvångstankar att jag inte kan ha mobilen för nära huvudet, hjärtat eller andra viktiga organ.
Så när jag jobbar skulle jag helst inte vilja ha mobil, men det måste jag. Så den är så långt ner på byxbenen som det går. Hur jag gör när jag ska svara i telefonen och inte har headset. Det är nästan jobbigt och det blir helst inga långa samtal.
Så vi är varandras motsatser nästan^^ hehe